Offer för våld del 2

Ett offer som har fått mycket uppmärksamhet under den senaste tiden är 10-åriga Engla som mördades på väg hem från fotbollsträningen av en främling. Hela Sverige engagerade sig i sökandet efter henne när hon försvann och hela Sverige sörjde med hennes anhöriga när mördaren erkände och kroppen hittades. Förklaringarna som ges till denna typ av våldhändelser är att det finns ensamma (sex)galningar som polisen/samhället hittills inte hållit tillräcklig koll på.

När man talar om det legitima våldet finns det däremot sällan några offer att identifiera sig med. Istället är det utövarna av våldet som uppmärksammas. En polis eller en militär symboliserar den mest legitima våldsutövningen i vårt samhälle. Statens rätt att utöva våld över sina medborgare tas för givet av de flesta i Sverige. De som identifierar sig med dessa yrken är till största delen män och pojkar, trots att man aktivt försöker rekrytera fler kvinnor till dessa två yrken men utan särskilt positiva resultat. Sportvärlden är en annan arena där våld förekommer utan att vi reagerar mot det. Även här är det utövarna av våldet som uppmärksammas, inte den som utsatts. Logiken inom denna diskurs verkar vara att ju mer våldsinslag, desto manligare sport. Gymnastik är en sport, men den är varken våldsam eller särskilt manlig. Sporter som ishockey och fotboll, för att inte tala om alla kampsporter, är däremot manlighetens domän. Våldet inom dessa sporter måste hela tiden kontrolleras och definieras av regler och domarnas objektiva blick. En tackling är legitim, men inte om den görs på fel sätt. I varje ishockey- eller fotbollsmatch på elitnivå passeras gränsen för vad som är en accepterad våldsutövning och vad som inte är det. Något som kan tyckas paradoxalt eftersom spelarna på den nivån borde vara väl medvetna om var gränsen går och hur hård en knuff får vara för att vara accepterad.