Det finns våld och så finns det våld. Våld som premieras och våld som bestraffas. Ibland kan det vara oklart var gränsen går mellan det våld vi accepterar och det våld vi tar avstånd ifrån. Ibland är den gränsen så inbäddad i vårt medvetande att vi inte ens tänker på det accepterade våldet som våld. Men en sak är tydlig; när våldet är legitimt identifierar vi oss med utövarna, när det är illegitimt med offret.
När Riccardo Campogiani sparkades ihjäl på Kungsholmen aktualiserades åter debatten om våldet i vårt samhälle. Denna typ av våld som omväxlande går under namnen gatuvåldet, ungdomsvåldet eller krogvåldet är helt klart en form av våld som anses oacceptabel av samhället och som man genom olika insatser försöker stoppa. Efter dödsmisshandeln på Kungsholmen startades Facebook-uppropet ”Bevara oss från gatuvåldet” som en lördag i mitten av oktober samlade 10 000 människor i Kungsträdgården i en manifestation mot våldet.
Föräldrarna var där, politikerna var där, organisationerna var där och ungdomarna var där. Alla ville framförallt ta avstånd från våldet. Som om det var smuts som gick att tvätta bort. Som om det var något som några andra höll på med, några som inte alls var som ”vi”. Gemensamt för de som stod i Kungsträdgården den lördagen var att de identifierade sig med offret. Och Riccardo blev i det sammanhanget symbolen för våldets offer. En ung välbärgad innerstadskille, precis som ”vi”. Den allmänna förklaringen som ges till denna typ av våld är att det finns en speciell ungdomskultur som saknar kontakt med vuxenvärlden. Är det inte ungdomar som utövat våldet kan man kalla det gatuvåld eller krogvåld istället och förklara det med att samhället har blivit hårt och att alkohol gör folk aggressiva.
